Här är lite mer bilder från i lördags, från dagen och själva invigningen. Jag var utanför och jobbade med Mahlet Ogbes verk så jag missade talen, minglet och det som hände innanför. Men jag fick se hur allt såg ut innan och hann springa igenom utställningen lite snabbt med mina föräldrar när dom kom dit.
Och att dom kom dit gjorde mig glad.
Jag läser i GP på morgonen om rädslan i lördags. Jag är inte särskilt modig och inte särskilt tuff. Däremot vill jag påstå att rädsla inte direkt var det jag uppmärksammade bland de som lämnade festen på Röda Sten. Jag slogs snarare av att det var en samlad trupp människor som lugnt och sansat gjorde vad som var nödvändigt snarare än en grupp i kollektiv skräck.
Jag vill inte förringa känslan hos de som upplevde rädsla, men jag tycker inte heller att det ska vara det enda som lyfts fram. Att dramatisera den här händelsen innan vi har en aning om vad som egentligen har hänt hjälper inte någon. Det jag minns från 12-slaget, natten mellan lördag och söndag, är en grupp människor nyfikna och inte bortskrämda, intresserade och inte i panik. Jag påminner mig spårvagnsresan in mot stan där vagnen var fylld av folk som fortfarande fylldes av de tidigare timmarnas glada humör.
Själv var jag oförstående och förvirrad, jag undrade vad som skulle hända nu, om jag fortfarande skulle tillbaka på onsdag för att vakta John Kellys verk och om biennalen skulle fortsätta sin invigning dagen efter. När jag gått igenom de här tankarna ett par gånger sms:ade jag lite med folk, sen gick vi till andra lång och tog en öl för att visa att vår kväll minsann kunde fortsätta ändå.
Jag tycker bara att vi ska föra fram den bilden också.
Av starka besökare som inte bröt ut i panik när tillfälle för panik så uppenbart fanns.
Klockan 22 igårkväll stod jag på en brygga vid Röda Sten och beskådade Klas Erikssons Who are ya!? och hade rysningar i kroppen, log hela tiden när verket uppfördes och skakade lite i benen när det hela var över.
Bortsett från det visuella och skriken som ljöd över hamninloppet när facklorna hade slocknat och 150 pers skrek i kör Who are ya!? Who are ya!? Who are ya!? till röken efter bengalerna hade lagt sig och bron var mörk igen. Bortsett från det röda skenet som lyste upp hela bron från Hisingen till brofästet precis ovanför Röda Stens pannhus. Bortsett från stroboskopljuset som blinkade när facklorna falnat och bara skriken hördes..
Bortsett från allt det så är det ju fantastiskt att konsten kan få tillstånd att stänga av en hel bro. Alla filer till för deltagarna, en hel farled tillägnad en audiovisuell upplevelse i höstmörkret. En av deltagarna berättade för mig senare på kvällen om hur man, när man var på väg tillbaka efter det hela, kunde krossa alla fyra filer på bron, utan att oroa sig över trafiken, att äga hela bron och att kunna göra som man vill. Den känslan är jag ledsen att jag missade när jag inte var med själv. Däremot är jag glad att jag fick se det jag fick se från min åskådarplats:
Kolla in gif-filmen jag gjorde!
Sicket avslut det blev på invigningen av Göteborgs internationella konstbiennal. En perfekt dag som slutar med märkligt hot och ingen förstår riktigt varför. På vägen från Röda Sten pratade vi igenom vad som möjligtvis kan tänkas ha orsakat utrymningen av invigningsfesten precis efter tolvslaget. Men vi kom aldrig på vad det skulle kunna vara. Biennalen har än så länge visat sig vara en fantastisk utställning, med intressant och inte alls utmärkande provocerande konst. Så utrymningen känns än så länge som ett mysterium.
Imorgon visar jag bilder och berättar om allt det positiva som hände innan istället. GP’s nuvarande artikel finns här.
Det är höst nu. På riktigt verkligen. Tyvärr gick det lite snabbare än jag trodde innan halsduken åkte fram och jag ställde in mina fina sandaler i garderoben. Samtidigt trivs jag rätt bra i rusket. Skolan har börjat igen och jag ska läsa två nya, spännande kurser. Dessutom ska jag flytta till Majorna om mindre än en månad, en tvåa på tredje våningen vid Mariaplan. Så regnfyllda dagar kan lätt fördrivas med IKEA-katalogen, loppisrundor, gardinköp och visioner om väggfärger och trägolv. Jag ska försöka göra ett italieninspirerat kök med en pistagegrön vägg och läppstiftsröda köksluckor. Den här hösten kommer bli mysig och pysslig.
Utöver skola och flytt är arbetet just nu i full gång inför invigningen av Göteborgs Internationella Konstbiennal. På lördag smäller det, då är det invigningar, performances och festligheter. Invigningsfesten The Pandemonium Party kommer naturligtvis hållas i Röda Stens klubblokaler och alla borde komma. Utöver att det är invigning av Göteborgs största konsthändelse, och att Älvsborgsbron kommer överraska med spänning kl. 22, så är ju fest på Röda Sten alltid fantastiskt. Det ska bli soligt väder, så jag kommer ta lördagen som en sista glimt av sommaren innan hösten och invigning, inte bara för biennalen, utan även en ny årstid.
På tisdagen tog vi oss direkt till biennalområdet Giardini. Vi startade med Spaniens installation och sen fortsatte det med den ena härliga upplevelsen efter den andra.
Utanför USA’s paviljong stod denne man och sprang på löpbandet/bandvagnen. För USA’s räkning.
Sveriges paviljong.
Cindy Sherman.
Och här fick man lämna sitt eget avtryck. Skapa vad man ville i lera och fästa på väggen. Det här är mitt fingeravtryck.
Joline satte upp sin profil på brandsläckaren.
Korea.
Frankrike.
Och avslut med dyra corona på en fantastisk plats i sällskap av fåglarna.
På måndagen var vi egentligen mest och badade på ön Lido som ligger lite öster om Venedigs stadskärna. Vi hyrde parasoll och solstolar på en milslång sandstrand och badade i medelhavet. Blev bjudna på drink och sen tog vi oss hemåt igen fram mot kvällen.
Istället för att visa bilder från vår strandvistelse tänkte jag försöka sammanfatta biennalen lite. Det är alltså en internationell konstutställning där länder ställer ut representanter av sin moderna konst som representation. Från början var biennalen i Giardiniområdet, det har sedan vuxit och vuxit med fler och fler paviljoner bygda av arkitekter från de olika länderna. Sverige har en paviljong som är helt fantastisk med träd i mitten tillexempel. Men det visar jag mer om imorgon.
Nu består biennalen av två stora området, Giardini och Arsenale samt utställningslokaler runt om i stadens palats. Det är konst i varje gathörn, utöver det som finns i staden permanent. Det är helt enkelt svårt att undvika om man besöker Venedig mellan juni och november och något av det mest omfattande och fantastiska jag sett.
Markuskyrkan och jag blev lite överväldigad av alla små detaljer, allt guld, allt hantverk, alla kolonner och hur fantastiskt stor den var! Turismen här tog dock lite överkanten, man glömmer ju lätt bort att titta på fint när man är upptagen med att inte bli undanknuffad. Men ändå, en upplevelse!
Sen första biennalaktiviteten: Taiwan med olika ljudinstallationer.
Och efter det följde utställningarna varandra…
… Till vi kom fram till Arsenale, det ena biennalområdet. Här är Hong Kong, precis utanför.
En av de stora utställningssalarna.
Jag var tvungen att köpa turistkeps för att inte få solsting i 31°s värme. Kände mig snygg.
Grand Canal.
Hemkommen från venedig och en sjukt bra resa med sol, bad, stadsvandringar, gondoler och massa massa massa massa massa konst på venedigbiennalen. Tänkte att jag gör ett inlägg per dag och visar lite bilder. Låter bra?
Vi åkte ner i lördags och kom efter många och om men fram till vårt hostel som låg helt fantastiskt i de norra delarna av venedig. Kanske det minst turistiga området i hela staden som i övrigt är fruktansvärt turistig mest överallt. Vi hade fin utsikt och ett eget rum där vi drack lite prosecco och blev bitna av myggor.
På väg från flygplatsen med nyinköpt tax free-läppstift.
Från början blev man helt tagen av all fantastisk utsikt och fantastiska hus och vattnet överallt. Åh, vilken idé att bygga en stad på vatten i medelhavet.
Sen blev man lite chockad över att det finns grafitti till och med i den här sagovärlden.
Och det var vår lördagkväll. Snabbt avklarad med pastamiddag (naturligtvis, Italien liksom), rödvin och lite vilsegång.
Redan under filmfestivalen i vintras tänkte jag att jag skulle se Banksy – Exit through the gift shop. Det blev inte av. Jag tittade på den ikväll istället. Mycket bra underhållning en torsdag. Blev lite överraskad, blev lite glad.
Nu ska jag titta på näst sista avsnittet av Angels in America och sen ska jag somna. Bra tv-kväll ikväll.
Jag ska åka och besöka Venedigbiennalen nu i början av hösten. Stor, internationell konstutställning i en av Europas mest fantastiska städer. Antar jag, har aldrig varit i Venedig tidigare. Men det finns inte ett doubt in my mind att Venedig är fantastiskt.
Ikväll lusläser jag reshandböcker och orgasmerar lite över att jag kommer besöka Markuskyrkan, Markusplatsen, åka gondol och titta på fantastisk arkitektur. Kan inte riktigt bärga mig. Biter mig lite i läppen och och tänker att resan inte kan komma snabbt nog. Har, utöver att ha prickat in olika kulturella grejer, även bestämt mig för att beta av Venedigs top 10 romantiska platser tillsammans med bästa Joline.
Nu ska jag bara vänta.
Åh, och packa ner randiga t-shirts för att matcha det italienska vinet, pastan och pizzan jag kommer proppa i mig.
Lördagen blev en mycket mer avslappnad dag för min del och jag började än en gång tro på min verkliga ålder. Nu, sådär i efterhand, har jag naturligtvis glömt bort alla krämpor och tänker bara på det fina och fantastiska och längtar till nästa års festival redan. Då ska jag köpa min biljett i april för att vara säker på att inte bli utan och så ska jag hoppashoppashoppas på att vädret blir lika bra som det var i år för att hålla stämningen så mycket på topp och publiken så igång.
Bästa spelningen var (oväntat nog för min del) Tiësto som ökade min festivalpuls något fantastiskt. Jag dansade som jag aldrig dansat förut och tydligen såg publiken vild ut på håll. Allas händer i luften, allas kroppar i rörelse. Så kollektivt, så medryckande. Efter det valde jag bort att följa hela Kenye West, kändes liksom som att ingenting kunde toppa i alla fall och det kanske var lika bra. Vi drack öl i öltält och tittade på från håll istället. Avslutade på topp.
Besökta spelningar lördag: Anna Järvinen, The Jayhawks, Noah and the whale, Säkert!, Pulp, Tiësto, Kanye West.
I torsdags på Heidi Spencer and the Rare Birds fick man presenter om man som jag, hade turen att stå långt bak i Domkyrkan till höger. Fina fotografier från Milwaukee. Dom ska få en plats på kylskåpet i min nya lägenhet som jag flyttar in i första Oktober. Dom kommer passa perfekt.
Ja, jag älskar Way out west. Trots att fetivalen ibland får mig att tvivla på min ålder. Är jag verkligen inte äldre än 23? Mina ben och min rygg värker efter ståendet, gåendet, dansandet och trängseln. Jag vill hellre lyssna på musiken på lagom avstånd än att trängas längst fram eller vara full. Jag tänker ibland att jag beter mig som om jag var 45. Mn jag gillar det! Och jag älskar stämningen, att bara vara en del av det. Speciellt i år när vädret är fantastiskt och stämningen i slottsskogen inte kunde varit mer på topp.
Så värkande ben och rygg till trots samlar jag ihop mig nu, för ytterligare en dag av musik och vänner. Imorgon kommer jag vakna och längta till nästa år och tänka att då ska jag nog ha köpt ett par fotriktiga skor, för att spä på det där med åldern. Och då kommer jag ju också vara ett år äldre, men fortfarande en lika tillgiven besökare av världens bästa festival.
Besökta spelningar fredag: Jenny Wilson & Tensta gospel choir, lite Janelle Monáe, Fleet Foxes, Robyn, Thåström, Prince, Little Dragon.
De senaste åren har Way out west varit ungefär det bästa som hänt mig på hela året. I år känner jag inte riktigt så, tyvärr. Jag har varit dålig på att peppa, dålig på att planera in spelscheman och framförallt dålig på att kolla upp vilka av mina vänner som ska gå.
Men oavsett detta började festivalen bra, med folk jag inte hade väntat mig på platser jag inte hade trott. Visserligen började det också med att jag missade Okkervil River, ett av de banden jag faktiskt, verkligen hade längtat jättemycket efter. En och en halv timmes köande kräbdes för att ta mig från styrbord babords akter, över bron och ändra fram till 20 meter framför ingången. Där tog det stopp och det ropades ut att nu var det fullt. Så vi vände och gick. Hamnade i Domkyrkan istället och lyssnade på fin musik från Heidi Spencer and the Rare Birds istället. Sen tog vi en öl på Notting Hill och nu är jag hemma igen. Tidigare än vad som förväntas av en festivalbesökare. Jag skyller på att jag har lite ont i halsen och borde vila för att orka resten av festivalen. Imorgon blir det fullt upp!
