Januari:
Kärlek över en natt
Ordet krönika sitter ganska gott i gommen. Man smakar på bokstäverna och tycker att det avger en smak av viktighet.
Jag skriver en krönika, mumlar man för sig själv och lutar sig tillbaka med ett belåtet leende på läpparna.
Magen är tjock och gylfen uppknäppt. I köket hör man vattnet koka ackompanjerat av frugans nynnande. Hon lagar mat. Själv sitter man på sin favoritfåtölj och brainstormar. Tidningen är hoprullad och ligger mjukt i handen. Glasögonen sitter löst på den stora nästippen.
Man ber frugan vara tyst. Hon stör tankegången. Och hon tystnar. Det är en självklarhet. Krönikören måste kunna tänka ostört.
Elden i den öppna spisen knastrar värmande och påminner om hur gott man har det. Ty ovädret utanför är av en uråldrigt främmande sort.
Det hela för tankarna vidare.
Vad vill man läsa om en kall vinterdag som denna? Hur den äldre generationen skrämmer en? Eller att den nya generationen är hjärndöd? Att Sverige som land håller på att tyna bort? Hur dåligt omvärlden mår?
Plötsligt känns det svårt att vara krönikör. Och jag påminner mig själv om att jag bara är en ytlig bartender som är ute på okänt vatten. Den röda tråden tappade jag bort redan vid födseln.
Det enda jag kan relatera till just nu är alla andras ångest. För jag serverar kärlek i glas. Men kärleken finner man inte så enkelt.
88 kronor och du blir lycklig.
Jag ser människor som står på dansgolvet och gnider sina svettiga kroppar mot varandra. Jag ser människor som står vid baren och kväver varandra med sina tungor. Jag ser människor som desperat söker någon att prata med.
Jag får servera fler kärleksdrycker.
Månen och solen skakar hand för att byta pass.
Människor lämnar mig. Hand i hand. Eller ensamma. Några är lyckliga för stunden. Andra bittra.
Och sen, när det trygga hemmet väntar, sätter jag ännu en gång mina fötter på Avenyns gator. Där jag upplever allas framtida ångest i presens.
För obesvarad kärlek kommer oftast i form av skrapsår på knäna, kalla tår, huvudvärk och minnesluckor.
Klockan sex på morgonen kliver jag ut i snöstormen och kärlekskaoset med vetskapen om att nästa vecka kommer bli likadan. För vi lever i en snabbmatsvärld där man vill ha allt på en gång, bara genom att knäppa fingrarna.
Så jag knäpper mina fingrar och hoppas att jag kommer sova gott och länge.
