Det är alltid lika spännande att få en friend request/vänförfrågan på facebook. Det är som en notification/notifikation, fast dubbelt så bra. Så är det för oss killar i alla fall. Tjejer får ju friend requests från skumma typer varje dag. Men som kille hör det till ovanligheterna att få en sån förfrågan, speciellt om det är från en tjej. Så visst blir man glad när den där röda rutan dyker upp. På bara några sekunder stiger förhoppningarna. Och de krossas lika snabbt när man inser att vänförfrågan kommer från Avenyns Nattliv. Så man suckar besviket och trycker på Ignore. Igen.
Avenyns Nattliv eller fake-personer är aldrig kul.
När jag började jobba som bartender hände det att man fick ett nummer eller två. Eller ett hjärta målat på kvittot, eller någon hjärtevärmade mening som "du är söt". Folk pratade glatt med mig och man fick dricks sådär helt utan anledning. Tjejer som stod i närheten tisslade och tasslade och kastade smygande blickar åt mitt håll. Det var tillochmed en kille som frågade hur jag kunde få sån volym i håret, och påpekade att det var snyggt - och naturligt.
Åh, vad spännande att vara bartender, tänkte jag.
Men så kom dagen då det där spännande inte längre var spännande. Helt plötsligt var man lite trött på det där. Och så fick man den där rutinerade, kalla blicken.
Så ser man på Praktikanten när han jobbar. Han älskar det. Ögonen är stora. Han lyser. Och han får nummer här, han får nummer där. Han får hångel hit, och följ-med-mig-hem-när-du-slutat-erbjudanden dit.
Man ser på honom och tänker "såja, mitt barn, snart förstår du".
Ja, snart får han också den där blicken. Så ta vara på tiden, tjejer. Eller killar.
När jag ändå är inne på böcker kan jag lika gärna dela med mig av min att-läsa-lista. Den innehåller böcker jag känner att jag borde ha läst, eller som folk har rekommenderat. Alltså, böcker som står i kö för att läsas. Den är långt ifrån fullständig och behöver byggas på. Kanske kan man göra om den till en jag-rekommenderar-lista med bara bra böcker. Eller?
Böcker att läsa:
The dynamics of time and space, George Osawa
Chaos, James Gleick
The courage to create, Rollo May
Röda rummet, August Strindberg
Shogun, James Clavell *
Hamlet, Shakespeare
Krig och fred, Leo Tolstoj
Den gudomliga komedin, Dante Alighieri
Svindlande höjder, Emily Brontë
Odysseys, James Joyce
Faust, Goethe
Processen, Franz Kafka *
Doktor Glas, Hjalmar Söderberg
Greven av Monte Cristo, Alexandre Dumas
De tre musketörerna, Alexandre Dumas *
Tom Sawyers äventyr, Mark Twain
Decameron, Giovanni Boccaccio
Vindens skugga, Carlos Ruiz Zafón *
Ängelns lek, Carlos Ruiz Zafón
Den oändliga historien, Michael Ende *
Hey Dolly, Amanda Svensson
Beach, Alex Garland
Dr. Jekyll & Mr. Hyde, Robert Louis Stevenson
Att välja glädje, Kay Pollak
The Dirt, Neil Strauss
Bright lights, Big city, Jay Mclnerney
En amerikansk myt (Underworld-USA-trilogin), James Ellroy
Tisdagarna med Morrie, Mitch Albom
En amerikan i Gulag, Alexander Dolgun
Vägen, Cormac McCarthy
New York-trilogin, Paul Austers
Doppler, Erland Loe
Lanceheim, Tim Davys
(Asterisken vid sidan betyder att jag läst boken)
Någon som vill lägga till något? Inte? Jo? För all del.
Namnet har legat där på tungan och försökt lämna min mun ett flertal gånger. Men varje gång jag försökt dra mig till minnes vad boken heter glömmer jag av det. På bokmöten, till exempel, när det är dags att föreslå nästa bok så är det som om mitt minne vill jävlas med mig. "Ville" är det enda som lämnar tungspetsen.
Något med Ville heter den, säger jag och alla tittar på mig med tomma blickar och nickar tröstande. Alltså, den är bra. Den handlar om gosedjur och så, försöker jag förklara. Och de andra ser på mig som om jag berättade om nattens dröm, du vet, tittar på mig och låtsas lyssna för att inte vara oartig.
Hursomhelst.
Om någon vill läsa en kul bok ska man läsa Amberville. Den hetsläste jag för några år sedan och har nu glömt av det mesta. Tydligen finns det en uppföljare nu - då känns det aktuellt att läsa om första boken, för att vara med på noterna.
Man får läsa om Eric Björn och Emma Kanin, och Nicholas Duva som hotar Eric Björn. Och Chaufförerna som hämtar gamla mjukisdjur och för bort dem. Man får läsa om Eric Björns bror Teddy Björn som är lite konstig. Och massa andra spännande karaktärer i ett spännande äventyr.
Visst, det kanske inte låter så bra. Men det är det. Bra, alltså.
"Jag lyssnar inte alls på dålig musik!" säger Martina plötsligt och syftar på det tidigare blogginlägget.
Så sätter hon på musik - Veronica Maggio.
Veronica sjunger att hon tänder kvällens sista cigarett. Och som vanligt, när man lyssnar på musik eller ser på film/serie, blir man ganska sugen på den där cigaretten som egentligen är så vidrig.
Dags att se om jag har en ensam cigarett som ligger och gömmer i något hörn.
[Här skulle finnas en snygg bild på någon som röker. Men det fanns inga såna bilder]
Uppdatering: Vi satt i fönstret och delade den sista cigaretten, och tittade upp i natten. Tillsammans. Sen luktade det illa i lägenheten.
Visst, hon mumlar ibland när hon pratar och så. Men det står man ut med. Annars är allt frid och fröjd. Du vet, the perfect couple och allt vad det heter. Sol varje dag och hela den biten.
Det är ju tur att TVn som står här som prydnad inte fungerar. Tur är det också att Martina går med på att inte fixa den. Annars hade det varit Petra Mede show, Ballar av stål, Lets dance, The Hills, och allt sånt där hemskt som man inte vill se på som gäller.
Sen kan det ju bli andra bullar när vi bor tillsammans; De tre vännerna och Martina. Då får jag väl stänga in mig på mitt rum när de ska zappa tv-kanaler hela dagen.
Nu när jag berättat att jag ska flytta ihop med två vänner var det någon som undrade om jag inte skulle bo ihop med min flickvän (Martina) längre.
Nej, sambotiden är över i juni. Men sen skulle man nog kunna kalla henne för inneboende.
Hon kommer ju hänga där varje dag och varje natt, antar jag.
Hon kommer samla klädhögar på golvet och sprida halvtomma tekoppar och glas överallt. Tomma chokladpaket kommer ligga och skräpa lite här, lite där. Och så kommer hon säga att hon har så mycket att stå i just nu - plugg och dans - och be mig städa undan efter henne. Självklart kommer jag göra det, för jag är en så förstående pojkvän. Och hon kommer äta upp vår mat och säga att hon ska betala för det nästa gång vi handlar. Sen på fredagarna kommer hon ta över lägenheten och bjuda över tjejerna på ett glas vin och stimulerande sexskvaller. Och varje dag kommer Melissa Horn och tråkig singer/songwriter-musik spelas.
Men det är väl inte för pjåkigt. Vi kommer nog trivas tillsammans. De tre vännerna och Martina.
Hos bloggare är det tabu att prata om sin statistik. Det är den ömma punkten. Det är vår Akilles häl.
Men jag känner att jag måste just nu. För jag sitter här och skäms.
I dag har min statistik nått botten, känns det som. Jag tror att jag just nu är minst läst på aveny.se. Sen kan jag inte se vad de andra bloggarnas statistik ligger på. Men den kan nog inte vara lägre än 83 (besökare). Kanske är det ett tydligt tecken på att jag borde lägga ner. Nej, inte riktigt än. Man ska ju sluta när man är på topp.
Vi får se om det håller sig såhär, eller om det sjunker mer. Då får jag väl ta till med drastiska åtgärder. Kanske lägga upp en och annan pose-bild. Kanske berätta vad jag ska ha på mig under dagen. Kanske skriva om mina problem. Kanske börja gå ut lite oftare och dagen efter skriva bakfylleinlägg som berättar om hur mycket jag fått i mig och hur kul jag hade och att man förtjänar att må som man mår. Kanske börja göra lite innelistor. Kanske börja använda svåra ord som låter fint i meningarna. Kanske börja lägga upp bilder på allt nytt jag införskaffar. Helt enkelt bara börja tänka om. Tänka blogg.
Men tills dess fortsätter jag vara jag. Och skriva vad jag vill. Sen är ju sen.
Det var frihet att vakna upp och finna att internet var nere. Paniken, som brukar sprida sig i takt med rastlösheten, valde att stanna på någon avlägsen plats. Facebook och bloggen som annars brukar stjäla all tid och uppmärksamhet kunde inte längre påverka mitt sinne. Så jag satte mig ner och lyssnade igenom oavslutat material och lät orden leka med melodierna. Och så umgicks jag bara med mig själv och inget annat.
Sen gick jag hem till familjen och mitt gamla pojkrum. Chico som var nybadad hälsade glatt på mig. Nicodemus satt i soffan med internet i famnen och var rastlös. Stefano kammade Chicos päls. Sen kom mamma hem och jag berättade om telefonsamtalet jag fått i går; att Ted ringt och föreslagit att han, Robert och jag skulle bo ihop, på Avenyn. Det tyckte jag lät som en bra idé så jag ringde Robert och lyssade på hans tankar om det hela och sen sade jag att jag är på, och vi blev glada. Så vi bestämde att i början av augusti flyttar vi in, sådär härligt spontant som livet kan vara ibland, och så var det inte så mycket mer med det. Och efter att lyssnat på vad jag hade att säga tyckte mamma att det lät som en bra grej. Stefano var avundsjuk och Nicodemus tyckte det skulle bli soft.
Så nu är det dags att gå hem igen och städa lite extra och sen lägga mig i sängen och läsa en bok - utan internet. Det låter ju inte allt för dåligt.
Första bokmötet blev ju en succé, så det blev lite svårt att mäta sig med det. Men kul var det ändå. Vi fäktades med tankar och åsikter. Denna gången tillagade vi ingen mat. Men där fanns cigaretter och vin. Och vi diskuterade inte bara boken. Vi drack även vodka och dansade till balkanmusik. Sen gick vi igenom alla böcker och betygsatte dem. Från ett till fem.
Vi enades om att boken var bra, inget speciellt, men ändå bra - alla förutom Marcel. Han hade mycket kritik att ge och med det ett väldigt lågt betyg. Och han var stark vid sin åsikt. Förvånad blev man inte när man senare fick reda på att han faktiskt inte läst denna bok heller.
Tärningsspelaren: 4/5
Segraren står ensam: 2/5
Stundande natten: 3/5
Och så var Turtles tid hos bokklubben över. Vi fortsätter som vanligt tills han kommer tillbaka. Farväl, Turtle.
Det har kommit in lite klagomål. Sånt där moraliskt viftande med fingret och en antydan att jag borde skämmas. Och visst, det får en att tänka efter lite. Man kan ju hålla med om att det var lite okänsligt. Krig och död ska man inte skämta om. Annat var det när Den lilla flickan var i Spanien.
Och visst, det kan ju vara okänsligt att slänga upp en sån här bild också. Liksom, tänk på tjurarna. Men Den lilla flickan hade faktiskt ingen aning om att det var en avspärrad tjurrusningsgata hon satte sin fot på.
Ibland får man ju tänka efter lite innan man agerar.
