Snälla Rickard. Du är säkert en jättetrevlig person, men kan inte du och din sekt lämna mitt brevinkast ifred?
Sen bör tilläggas att det är extremt töntigt att skriva miljoner med 5 stycken o:n. Man blir inte ett dugg mer sugen på att delta i ert jävla fitt-lotteri....
Hittar jag ett brev från er liggandes på mitt hallgolv så dödar jag en gullig kattunge.
Nya Jesper cyklar till skolan. Min kropp undrar vad som händer och frågar mig ibland. Då säger jag bara "Håll käften kroppjävel, här är det jag som bestämmer!"
Det finns få saker som gör mig så arg som just det jag just ska berätta om.
Normalt så läser jag på Danderyds sjukhus, dock ej idag. Nej, idag hölls utbildningen på ett annat sjukhus (inga namn nämnda). Mellan 14:45 och 15:00 så stod det klart och tydligt "fika" på schemat.
"Och sen bjuder vi på fika", sa sjukhusets representanter flertalet gånger och såg samtidigt lite extra mysiga ut.
Nu till det förfärliga. När vi gick ut ur föreläsningssalen så möttes vi av det här:
Det här är inte FIKA! Inte för fem jävla öre!
När man säger att man ska bjuda någon på fika så är det underförstått att någonting sött och onyttigt skall serveras med kaffet, inte en trött ostmacka på grovbröd med paprika på.
Jag tog en macka-jävel och vaskade den i protest...
Jag hade definitivt tagit steget längre, sagt upp mig och lämnat på dagen. Från min nya arbetsplats så hade jag e-postat bilder till min gamla chef. Bilder där jag sitter med världens största baksnus under läppen.
Jag hade skickat en ny bild varje dag i cirka 5 år, sen skulle det få vara bra. Man ska aldrig överdriva...
Lars är från Norrland och Sara är från Stockholm. Det svåra med Lars är att det är extremt svårt att förstå vad han säger. Dock så pratar Lars väldigt lite och väldigt sällan, han är ju från Norrland.
Igår var jag hemma hos Sara och Lars. Sara klippte mitt hår, jag hjälpte Sara med hennes dator samtidigt som Lars lagade mat åt mig som han stoppade i en matlåda eftersom jag ej var hungrig vid tillfället. Matlådan åts upp idag i skolan.
Igår när jag satt på flygplatsen och väntade på att få åka hem så var det en kille som stod med sin Iphone och smygfotade mig. Man riktigt såg hur han sneglande mot mig försökte rikta den lilla linsen åt mitt håll och samtidigt se ut som om han skrev ett sms. Jag bestämde mig för att göra samma sak. En tillbaka-kaka helt enkelt:
Ungefär samtidigt så hörde jag en 10-årig pojke vid bordet bakom berätta för sina föräldrar vad han önskade sig till jul.
"Högst upp på min julklappslista är ett hagelgevär", sa han och såg storögd och drömmande ut.
Det var då jag verkligen förstod att jag satt omgiven av bönder*. Farliga bönder...
*med bönder menar jag nödvändigtvis inte spannmåls-, mejeri- eller köttproducerande individer.
