Åkte till Göteborg efter jobbet, tog en vagn till andra lång, hävde i mig en halv öl för att sedan hinna med en buss hem till mormor. Bara glad att inte vara hemma. Vaknade upp i världens skönaste två-sits soffa med världens finaste utsikt. Ljudet utav Hav, fiskmåsar och vind i masterna på segelbåtarna.
Vi åkte på en liten utflykt till Kungälv, jag som aldrig fattat att det är så himla fint, kändes som att gå runt i bullerbyn, blommor och fina hus överallt. När vi kom tillbaka hem fick jag världens godaste middag och nu är jag jätte mätt. Har vart mätt hela dagen, belåten och fulländad på samma gång lite rastlös fast på ett bra vis. Smaken utav livet. Har vart som en dröm den här dagen, vet fortfarande inte om jag är vaken på riktigt? funnits någonstans uppe i mitt huvud medan kroppen styrt sig själv. Jag tog en cykeltur ner till fiskehamnen, lade mig på en klippa och blundade, kom på en sång och sedan cyklade jag förbi fiskarna som klappade på sina båtar. Det är så himla exklusivt för mig, att polera sin båt precis som man gör hemma med sin bil fast på ett mycket mer vackert och drömmande vis. Försöker själv förstå vad jag menar och tror jag förstår, ni får ha överseende, jag i mitt huvud och tungan i halsen.
Robotlivet
08.30 äta frukost
09.00 klippa håret, färga håret
10.00 hämta saknad plånbok på skolan
11.00 hem och packa
11.30 gymma med Michan
13.00 äta lunch på resturangen
14.00 ta en buss till stan
…………………………………
Jävlafittfanfanfanfanhelvettefankukidiot, allt hänger ihop och du är dum i huvudet, trycker ner med ord, hon blir en surfitta som skäller på sina barn och ni är ett eländigt jävla kukfitt-par som kommer döda varandra inifrån och ut.
Jag lyckas ju inte ens höra av mig till min egen psykolog och säga till när jag kan komma och inte. Håller det öppet till fem minuter innan jag ska vara där och då är det försent för allt och något. Växer i mig, jag är hellre ensam, pratar inte alls – det stämmer ju inte.
Ibland när jag gör nya saker och ingenting utav det jag gjorde förr finns kvar så glömmer jag av vem jag är. Det är läskig att inse hur jag bara finns i gamla minnen och platser, drömmar och i mina saker. För att senare inse att det också är fel, vart finns man då? Jag har vart ledig idag och inte lyckats göra någonting ”vettigt” alls, att det ska vara så jävla svårt att komma på den där bussen in till stan. Att det ska vara så jävla svårt att lyfta luren och ringa en bekant. Att det ska vara så jävla svårt att göra någonting alls, bestämma sig för något, lova något och sedan hålla det. Fastnar i tankarna och framför spegeln, betraktar mitt ansikte som blivit grövre och större – ohälsosamt ätande sätter sina spår. Skiter i spegeln och tittar på tv istället, börjar få tillbaka någon slags känsla av jag.
Jag får alltid det när jag ser på någon utav Woody Allens filmer. Det är som att jag dras tillbaka i tiden, minns vad jag drömmer om, vad jag vill, hur jag ska känna och sedan när den är slut sitter känslan förhoppningsvis kvar fram till kvällen. Det går att byta kanal och nu är till och med en amerikansk smörja ganska givande.
Jag har på något vis alltid velat vad jag vill med mitt liv, även om det vart och är alldeles överfullt med saker att göra. Folk runtomkring har alltid sagt vad jag ska bli, dem har fått tro vad dem vill – det är enda sättet att få alla lugna och sedan göra som man vill ändå. Jag och Woody pratar med varandra och jag sveps in i mig själv igen, skriver ner allt även den här gången innan någon drar ur mig till verkligheten igen – om den nu finns. Jag menar, vem säger att min verklighet inte är verkligheten? Har svårt att finna mig i 2012.
Jag sjunger inte och jag kan absolut inte spela keyboard. http://www.myspace.com/582316101
Jag har ett nytt jobb. Jobbat mig till marken, platt låg jag som en fisk i lördags. Inte alls som i en film, inte alls sensuellt. Med jobbet försvinner tiden och när jag får tillbaks den i en dag eller två vet jag inte vart jag är eller vad jag ska göra med den. Tillsammans med mitt gamla hus, mitt gamla rum, min gamla spotify-lista, min gamla skola, min gamla mamma och pappa har jag fryst fast i denna by. Jag vet att det låter som en klyscha men kvar finns bara en vind och någon doft från mina minnen. Kvar lever jag i en urtvättad by som inte längre har något att ge, väntar på att något ska hända. Farmor frågade mig igår: vad tror du ska hända? jag satte mig på golvet och studerade henne där hon satt i soffan och tittade på någon dålig serie. Jag insåg att det snart var jag, hade svårt att svara på hennes fråga. Vad ska hända? Något???!!
Brings me to the accepting part. Commercials, friends, related, me, books, sky, music, pictures, thoughts, signs, diseases,
cigarettes = painkillers in every single way
Ska inte förespråka i någonting alls bara säga hej och berätta att jag kommit på skillnaden nu. Hejdå.
Dag ett i fjärde månaden.
← Äldre inlägg
