"Dessa göteborgskor hade varit i Norrland på en veckosemester, och tog en dags avstickare till Stockholm innan de skulle åka tillbaka till Göteborg. Och vi hade turen att få fota dem! Lucky us! "
Juryn motiverade sitt val av “Årets Fresh Fish” på följande sätt:
Med en genomarbetad kollektion som andas sensualism, renhet och kvinnlighet, lyckas Thorhildur Johannesdottir (tota) på ett mycket tilltalande sett ge oss en design som känns både modern och tidlös. I en tidsanda fylld av ängsligt trend-sökande sticker vinnaren ut ur mängden med en självklarhet och en känsla för passform och hög materialkännedom. Smakfullt, snyggt, sensuellt och tidsenligt.
Trehundrasextiofem dagar med sipprande strålar av solsken.
Jag ser minnena som passerar i revy, jag känner känslor där jag inte längre klarar av att identifiera ursprunget till anträdandet. När krypaurminkroppsyndromet utlöser något som kallas tyst panik. När bakelserna finns runt hörnet knapprar vi istället knäckebröd.
Men vi har små justeringar som kallas val.
Att välja bort ångest.
Det finns en tid i var människas liv när roulettens spinnande hjul rullar ner kulan på rätt siffra. När polettens gravitation hamnar i just det spåret. Din färg, dina tankar, dina val.
Samma sekund vet vi.
Jag får skåda orden att jag borde se det ljusa här i livet. Vara glad för de som finner sig omkring mig, vara glad för det jag har och inte ledsen för det jag saknar.
Jag är skribent av den anledning att min
analysförmåga är i jämnhöjd med det
som skrämmer mignär jag skådar
molnen nedanför min skepnad.
Därför har jag också en kapacitet att se det vackra i det sorgliga, det som skiner upp och kan göra världen lite med rolig. De få verktyg som behövs oavsett, stad, tid, rum eller sällskap. Genuint, på riktigt, om jag är mig, Jolin, den riktiga.
Men för att må bra måste man också må dåligt. Somliga stunder, mer eller mindre.
När jag får min kaffekopp under näsan så jublar mitt hjärta, när jag rider fram på en nordsvensk häst och solens strålar sipprar, då sprutar endorfinerna ur öronen på mig. Jag är och har alltid varit en av de som ser de små goda ting som helt enastående.
Men de skuggor som avtyds på vår lilla jord av de små lätta moln kan också vara fyllda av atmosfärens nederbörd, av blixtar och elektricitet som gör att man ibland blir träffad.
Det händer saker som raserar ens tillvaro för en dag, för en månad eller decennier.
Omedvetet är grundmåendet nu något man inte längre kontrollerar, det är då vi börjar förneka vår förmåga att tillåtas skratta. Plötsligt ser vi fläckarnas konturer på solen mer tydligt än värmen den utstrålar. Det är då vi fuskar, skapar en illusion av att alla dessa små substitut för lycka är av egen fri vilja.
Vi knaprar prozac, ligger utan att känsla, eller blåser ut hjärnan för att vi helt enkelt inte orkar leva med vår dåliga vy av spegelbilden. Vi börjar träna och skäms för den slabbiga gelé huden som viker ut sig när kläderna ska matchas i någon moderiktigt genre. Vi får ångest av timmarnas ultrarapida eskalering och plötsligt har dessa fem år bildat minnen.
Av vad? En vardagsafton med thaimat och rullrostning, av aktiviteter så kända att vi kan beskriva livet som en jordaxel, av slentrian och undanflykter för vad dagarna innebär?
Jag tror inte att nio till fem och krogens veckoslut är något för mig. Jag tror inte väderväxlingens små upp och nergångar är något jag eftersträvar. Inte heller att tala om det.
Jag vill ha klimatkaos, hagel i sommaren och kanotpaddling på gatorna, jag vill promenera i ösregn och solbada efter känslostormar. Fantastiska liksom horribla.
Jag vill vakna upp och förändra världen som en mäktig vädergud. Påverka människan och sprida glädje och allvar. Men hur gör man då?
Man väljer. Man pekar och går, hit ska jag. Här är jag, och det är härligt. Man ser livets små vackra vardags strålar och funderar på hur bra den här dagen kommer tes. Man uppskattar de magiska stunder men gråter när himlen blir nattsvart av tunga moln. Man lever och lär, skrattar och gråter, på riktigt.
Det finns få saker vi inte kan påverka i vårt liv. Människan är ett oskrivet blad med pennan i höger eller vänsterhanden. Oavsett om vi är så olika så handlar det om inställningen till hur ordens form tar vid. Vad vi vill kalla minnen och se tillbaka på som upplevelser. Hur vi känner, hur vi lär oss känna och hur vi undviker att känna.
Det är jag som väljer. Om jag skulle ställa mig i ledet bakom gemene mans åsikter så är det inte jag som direkterar mina slingriga vägar. Jag hoppar istället över en viss ångest, jag väljer glädje. Ibland måste vi välja bakelsen som övertagit knäckebrödets ansamling.
Jag ser mig själv som en vacker individ med handlingar skapade av kompasset innanför mina revben. De klaffar som får mina kinder att skimra i kulören rosa, det är de vägarna jag väljer att ta. Det finns inga plan som flyger mig ovanför molnen för alltid, men jag behöver inte heller låtsas om att det regnar.
Det var någon som en dag påstod att det går inte att älska någon annan om man inte älskar sig själv. Jag tror inte att det går att älska någon som inte älskar sig själv.
Vi blir som vi umgås, är du glad är jag glad, är du snäll blir jag snäll.
Varför inte vara den som ser till att man alltid älskar sig själv?
I en kort summering så beskriver jag mitt tillstånd euforiskt i en tid där jag inte borde.
Vi talar om lycka, om blvd, om vänner om höga glas och så sa vi skål.
Men jag förespråkar om Norrland.
I en anda där vi slutar tänka. I en tid där
livets rum är i fokus.
Där är jag.
Nu.
Jag älskar Norrland. Imorgon ska vi rida nordssvenska hästar, idag satt vi på den lokala pizzerian och åt en såinihelvetegodpizzajävel, nu spelar jag musik och väntar på att göda matsäcken min.
Sen ska jag åka snöscooter, bada 100 gradig bastu och blöta ner min kropp i den varma poolen.
Möjligtvis blir det en sväng med buzz, kareoke och Malin kanske dansar.
Jag kommer snart tillbaka till verkligheten, snart, snart , snart.
Jag syr fast ett glittrigt rosa tyg på en skinnbit, det gick sisådär innan jag fann nya tag och skruvade tyget så att det liknade smala rep.
Plötsligt blandas lil wayne på spotify med något annat. Jaa tänker jag, nu börjar den. Jag väntar in nästa live streamade visning ifrån london fashion week.
Jag blev dessvärre rätt stum när jag ser bora aksus teknik.
Sockrsött med stenhårt, snurrade band och rosetter.
I en harmoni präglas röstens deprimerande tonart till något vackert.
Det handlar om röstläge, om den musikaliska slingan som vackert bäddar om barnen när klockan slår nio.
Jag blir varm i magen. Älskling, jag blir varm i magen.
Snöstorm i mitt kaosartade stadsråtteliv.
En sådan omgiven av fjärilar.
"En sådan...¨
Den som är den. Som ställer sig i samma bar, går vidare till samma ställe, samma drink, samma mat, samma avec, samma italienska chokladtryfflar.
Mmm säger vi och påstår att utsikten är bedårande.
Jag kliver ur sängen och skummar fram en dubbel macchiato med riven vit choklad på.
Känner mig som en miljövän när det står fairtrade på den guldiga förpackningen.
Jag river, river, river tills
aluminiumfolien snart hamnar på
toppen av den skummade mjölken.
Sen slänger jag den i papperskorgen.
Nej inte papperskorgen, soppåsen.
Där allt annat hamnar.
Som nu, vi slänger, slänger, slänger, väger upp med samvetsgillande handlingar och slänger igen.
Nonchalerar det som behöver ventileras, nonchalerar den historiska sanningen som tar livet av själen min.
Jag vaknar, återigen, med den oerhörda känslan av bittersöt ensamhet.
Jag behöver prata nu. Jag kan inte slänga mer, det slår och slår och slår i mitt miserabla ansikte utan tecken på ljusglimtar.
Jag vill packa ner mina attrialer, bege mig iväg och låta vingarna föreslå en destination.
Min dag är gången och jag kände till tidens meningslöshet.
I väntans tid är jag inte här, i väntans tid är varken du eller jag oss när.
Jag vill, vill, vill.
Vill låta fågelns ärthjärna äta upp min i tiden där jag är i din storlek.
Leka stor eller är det ett bestående skämt att illusionen talar om en bedömmelse utifrån betraktarens ögon.
Hur du kategoriserar stor i en värld men flerfaldiga betydelser i omlopp är förvisso diffust.
Jag tror gemene man har sin avundsvän, jag tror vi alla är små hos någon.
Med bemärkelse och diverse nedlåtande blickar finner jag hennes existens bornerad. Hennes ögon lyser av skratt i förakt och händernas hänryckningar medföljer min nedlåtenhet. Hon är stor i mina ögon, återigen, varför? För hennes isande ögon får mig att bli minimal.
Hennes tunnelseende är icke aktuellt utan vad som försegår utanför ramarna är än mer signifikant.
Varför, varför, varför. Jag finner det rimliga svaret uttråkad. Möjligtvis med infall av dödsynden vi önskar vi levde utan. Avundsjukans smittande bölpest.
Blir jag avundsjuk när hennes statur uppkommer i änden av salen? Kanske är det en ond cirkel.
Hat föder hat, avund föder avund
och så var vi inne i det
medryckande parishjulet.
Hjulet utan slut, snälla låt det ta slut.
Att tugga sand och känna torkan växa i en tid när galon hängde på kroken.
Varför försvinner aldrig sandlådan?
Argsinhet, nedtryckelse och förintande ord är hennes tecken på en sådan värld jag önskar jag undkomm.
Jag ser henne, känner mig liten när jag känner av hennes nedlåtande utstrålning.
Herremingud tänker jag och hoppas för allt i världen att det inte är så ni ser på mig.
Men hur vet jag?
Vi trampar lite till, är kvar på samma ruta och väntar ännu en dag. Uttalar orden så meningslösa, ger blickarnas antarktis och förstör sinnet hos våra nästa.
Vi talade om vad som skulle vara tvåtusentio. Jag förespråkar för egoismens självkännedom. Att vara genuin och fokusera på vilket håll jag vänder mig åt. Om du tar höger, så är det inte min ensak, om jag tar vänster så tog jag inte höger. Men är det din sak att analysera?
Vi är de vi är, men om dina avunds ögon betraktar skapelsen som får din person att tveka på din stabilitet, så spelar det ingen roll om jag så står på höger eller vänster ben.
Hohoo, jag tog en paus, åkte till Lund och hade det gott.
Dygnet senare hittar jag mig på blvd med Jacob, Jacob och Lovisa.
En färd mot skyarna var stundad och så förblev det ett tag till.
Just nu är jag hemkommen från park, var där och spelade in Brolles nya musikvideo.
Åh så skoj tänker jag samtidigt som jag har tankarna på min kebabpizza som levereras till dörren inom en snar framtid. Åh en Lyon ifrån Cyrano hade varit något att ha i toppen på granen.
Som sagt, jag har inte så mycket vettigt att tillföra idag. I kväll kommer jag gå på Brolles musikal och sedan blir det återigen till park. skojskojskoj.
Så blev det ett sådant inlägg jag fasar för. Lite vad jag gör, har gjort och utgångsdropping.
Katastrof nästan. Men snart är jag tillbaka i lyrikens underbara värld.
...Och så vaknar man upp som en prinsessa, med solen sipprande strålar mot min nyvaknarosenkind.
Ja jag är i ett sådant tillstånd just nu, nyvaken och mysig.
Ska nog ta mig en kopp thé, alla som har det mysigt dricker thé.
När jag vaknar är jag helt väck i säkert 10 minuter, Det här inlägget tog 10 minuter att skriva och nu när jag läser det är det för flummigt. Vadå thé? Jag dricker inte thé på morgonen?
Min natt igår var en sådan där jag och satan dansade vals i landet helvete. Min fot och jag hade argumentationer om huruvida vi skulle samarbeta eller ej. Resultatet? Jag tog min champagnekylare (en sådan vattenfylld sak man stoppar i frysen innan man ska iväg på utflykt för att hålla champagnen kall torr och jävligt pank) och trädde på foten innan jag kröp längs vardagsrummsgolvet. Det var likt en pilgrimsfärd oändligt, plågsamt och i vishetens tecken.
Sparka aldrig in en dörr idiotjävel. Föd aldrig barn, ha aldrig ont. Klen som jag blev brast jag i gråt och fösökte somna i tvättstugan, på med voltaren kräm och plötsligt blev smärtan värre. Likt kallbrand var nu mitt ben på väntelistan mot en amputation. Jag var nära döden.
Så nu tänker jag, ännu en natt med smärtor eller en date med John Blund?
Så jag tog på mig peruken och nu sitter jag här och hoppas på det bästa.
jag skriver nu i vädjande syfte, jag behöver hjälp.
Jag kikar dagligen in på tre bloggar, Jespers, Amandas och Klings, MEN jag vill ha fler bokmärken.
Så om ni vill hjälpa en svavelflicka att hitta till ljuset, skriv din, din polares eller favvoblogg i fältet nedan så hittar vi på något skojigt sedan.
Med skojigt får ni se!
Men det går att hänga sig med, plus eller på engelska, plus ge och ta tvärtom.
skapa sentimentala sörjestunder som skär som sten.
Eller s, nej jag menade Z.
Zom i Lunarztorm.
Vad jag gör just nu kan man undra. Sitter på mitt golv, lyssnar på i want you som jag egentligen tycker är helt värdelös. Eller ja inte värdelös, men den är mödosam att lyssna på, jobbig musik, fan vad jag hatar det. Som hårdrock. Hatar kanske jag inte gör, ogillar. Starkt, för mycket. Nej jag hatar fan hårdrock.
Min blick har lagt sig på mina nya converse. De är vita med blå text. This is not a shoe, it's a mania. Det gör mig lite förbannad av att titta på dom. Dels för att det är mitt sista par. Sista kan man undra, men alla mina converse har gått sin kos och aldrig hittat tillbaka. Man skulle kunna säga att jag gett bort mina converse, omedvetet. Så om du nu som läser detta råkar ha ett eller fem par av mina skor hemma så skulle jag uppskatta om du droppade av de inom min räckvidd. Jag älskar mina converse, de rosa, de lila, de gula, vita, de beiga med en naken dam på, de med palmerna, allihop. Men nu finns de inte mer, eller ja, finns hoppas jag de gör, men jag vet inte var.
Nu har jag nya, jag har bytt. Jag gouterar inte att byta utan att kunna titta tillbaka på det som var innan. Oavsett vad det gäller.
Den andra anledningen är att jag får inte på den ena på min högerfot. Jag sparkade in dörren i ren ilska. Jag blev förbannad, riktigt jävla härsken. Så nu sitter jag här, antagligen med en spricka eller stukning. Skylla mig själv kanske. Men det var befogat, dörren behöve sparken. Kanske även jag. Så jag sätter mig ner och stirrar på mina skor.
Det borde vara han som sitter ner och skäms.
Men det gör han inte.
Jag sitter ner och har ont istället.
Jävlar vad tjatigt. Går som en gnu utan ben. Eller säl. Ålar mig fram.
Min nya kissekatt, hihi. Ja man fnissar när man ser den, pratar som till en liten bäbis och plötsligt mjuknar hela ansiktet upp. Vi fick med hans bror också, en likadan fast vit hamnade hos våra grannar. Så nu är vi alltså, två familjer på ett våningsplan med tio barn och fyra föräldrar, med två hundar och tre katter. Alltså, 19 personer på ett plan i vasastaden.
Det är lika många som bor i orten Ensamheten i Norrland, där 18 av de är släkt.
Christian och jag utbytte blickar. Våra kroppar var placerade på det nedre planet i lägenhetshuset. Vi övervägde att ta steget och öppna porten, vi utbytte blickar och började dansa.
Likt luftboxning stod vi som två indianer i någon ritualdans kringgående i väntan på sekundernas expansion.
Christian utbryter, kolla elementen, varför står de här+ Jag börjar skratta men inser plötsligt allvaret. Tre element, jag påstår, tre generationer av att dömma på modernitet.
Sekel hade passerat och ersatts av Ingvar Kamprads billigare, bättre.
Vi stod där, med huvudet lätt hängandes som två uppgivna storkar. Christian för plötsligt sin hand mellan de tre.
Fyndet håller han upp på avstånd och chocken slår likt en stor jävla bomb framför ansikterna på de uppgivna två.
The bro code.
Swarlies ansikte lyser med peace tecknet framför de genomträngande ögonen.
Barnie.
Efter generationer av visdomsord har nu tidens passé tagit oss hit.
Här och nu. I en värld som spinner på i ett omedvetet kretslopp,
Jag skådar parishjulets axxelrering och konstaterar.
Tiden går för fort.
Vi hinner inte stanna upp. Dansa lite, göra dig tillgänglig för nyfikenhet och uppföljning.
Se vad som finns bakom generationer, metall och tidiagre värmeutlösare.
Jag skådar min barndom och insåg tidens rymd. Idag hinner jag inte fundera på frukost innan nattamatens intag stundas.
Rapido.
Nu pausar jag, tar mig tid att hinna med i den rusande tidens uppfart.
Meningen i sig säger sig själv, men vad spelar det för roll?
Personen i fråga skrev, skrev och skrev. Slutligen insåg han att "nej, fan jag kommer inte se tuttar på radion, hur mycket jag än vill, så blir det inga tuttar ."
Inga syner, inga vårtgårdar, inga tittslips, tuttut eller ens skymten av konturen av de fantastiska två.
Vilken vision har du?
Dina mål i fråga?
Så att säga, vill du se tuttar på radion?
Jag ska bli en kvinnlig Cavalli, han vill lära sig office, Laura vill till Argentina.
Vi kanske inte ska så långt, men om vi inte är på väg var hamnar vi då?
I en värld av hopplöshet, uppgivenhet och snöslask.
Ingen vill något i en stad där kylan kryper under skinnet och tar del av vår personlighet.
Jag ser barnen som kastar stenar i luften på saharas torra fält.
Jag ser föräldrarlösa gatubarn med stenar i munnen.
Jag ser de stenade barnen i Rysslands kloaker.
Det är med en bitter sötma jag förespråkar om mina värderingar gällande mål.
Jag talar om vägen mot meningen med livet.
Om carpe Diem och saker vi ångrar att vi inte ångrar.
Dem jag ser spelar i olika divisioner, men den enda skillnaden mellan dem som är dem, är att dem är dem, och dem är vi.
Samma upplagor, i olika klimatzoner, med samma hopplösa inställning.
Låt mig presentera, den förjusande, Hanna Lindblad. Hon är nominerad till årets bäst klädda kvinna vilket jag definitivt vet att hon är, alltid har varit, kommer alltid att vara. Rösta här!
