I överförd bemärkelse används ordet i uttrycket att sätta någon på en piedestal, vilket innebär att man - med rätta eller, oftare, på ett överdrivet vis - visar mycket stor aktning för någon. Ursprungligen kommer uttrycket från företeelsen pelarhelgon, men har fått en glidande betydelse. (källa; wikipedia)
Varför tjejer är som tecknade figurer i barnfilmerna från förr.
Varför det finns en i cremefärgad klänning med en magisk cirkel ovan huvudet.
En i höstens it-färg djävulsröd, med de lätt skeva utväxterna från pannloben.
De två som styr andra tjejers självförtroende, samvete eller handlingar.
Jag träffade hans svartsjuka flickvän, hennes blick flackade av avsky när hennes döda fiskhand placerades i en lätt snuddning i min bastanta, nästintill dityrambiska armgungning.
Under vår (från min sida) avsiktliga reverens, kunde man inte tolka situationen annorlunda.
Hennes avsikter var solklara, hon skulle bara hata mig, en sekunds betänketid,
sen var stämpeln påsatt som ett offer i afrikas öknen.
Jag var en av de hon skulle våldta med ögonen, som skulle trycka ner mig ett snäpp från min piedestal där hon ville ha tronen med diamantbeströdd prinsessstav.
Jag vet att hon hade gjort det så många gånger förr, du kanske undrar varför?
Nej hon kanske inte tycker illa om mig, hon vet inte vem jag är, hon tycker bara illa om sig själv och sin relation till hennes trolovade.
Vad är svartsjuka och hur blind kan kärleken vara när hornen ska vara navigeringen i dennes bemötande?
Man kanske tager vad man haver, men vilka behov tillgodoser du?
För vem lever du?
Är rädslan för hans otrohet större än kärleken i sig självt?
Är dina konkurrenter kärnan i problematiken, eller är det något som hamnat på villovägar i den nästlande skogen vi brukar kalla förhållande.
Ni står där framför krogtoalettens spegel alla tre.
Är du den till vänster eller höger om den vackra flickan i mitten?
Beundrar du hennes skönhet högljudt eller påvisar du din avundsjuka med en lätt knuff i axeln när hennes kajal avger den kolsvarta linjel inanför franskantens känsliga punkter?
Hon är så vacker så det sticker i ögonen, med min auktion kan jag svartmåla hennes ansikte med en lätt justering.
Men varför vill man?
När någon hatar då älskar jag, när någon avskyr visar jag beundran, när någon trycker ner lyfter jag upp.
Dominant eller undergiven är två faktorer som spelar under samma match.
Vem som skjuter flest bollar i mål, det laget vinner, hur man gör är upp till var och en.
Men i slutet av filmen segrar sällan den onda.
Så nästa gång du sträcker fram handen till din konkurrent, så kanske hämndens VM är en aspekt att beakta.
(Hon är ändå dryg så jag kan ligga med hennes kille - vs - Hon som är så gullig, inte läge att förstöra deras relation)
Innanför skalet är vi sårade djur, små rådjur som borde anse att livet är för kort för att avsky.
För kort för att värdera efter utsida.
För kort för att stånga in skit i hennes ögon.
För kort för lama handslag och svartsjuka.
För kort för nedvärderande slag och perfideri.
Den dagen den sorgen, tills dess har han valt dig och ingen annan.
Hon kommer inte ligga med din kille,
men hon får bra lust när dina onda blickar bränner hårdare än helvetes flammande lågor.
Det var två kommentarer, två av flera hundra som etsade sig fast i min barks skyddande innehåll.
Är du artistik och konstnärlig som du påvisar med dina fotografier, eller är det så att du tror att du är det?
Sen har vi,
Du skriver på ett sätt som får dig att tro att du är högfärdig och förmer.
Det finns stunder, ögonblick då man tvivlar.
Det fanns texter jag raderade. Det finns tusentals foton i mitt bibliotek jag beskådar med kritiska ögon och väljer att spara, men aldrig publicera.
Jag bad en kille att skicka en spellista på spotify idag
-Tänk om du inte tycker om musiken? Svarade han
Då svarade jag, ja men då lyssnar jag ju inte på den?
Har du dåligt självförtroende? frågar jag. Jag undrar om han har prestationsångest, jag funderar på hans handlingsförlamning gällande val av uppvisning.
Jag vet att han tar fantastiska bilder, jag tycker att musiken han tidigare har gett mig är värdig att förflyttas in på min favoritlista.
Jag har dock inte sagt något.
Är bra saker i världen något vi tar för givet att skaparen vet om?
Är kritik något vi yttrar när vi ska lägga vår negativa energi på någon – så att vi på så sätt lättar vår egna prestationsångest? Var lägger vi fokus och när säger vi till att något är bra?
Facebooks like knapp är något som förenklade människans uppmuntringar, men när börjar det vända till något som återigen upptar tanken om prestation?
När någon statusuppdaterar och får 100 likes på två dagar, medan jag – kanske inte får någon alls?
Ska jag se det som negativ respons?
Eller vågar du like:a vems status som helst?
Vågar du vara först, eller är du den som ser två namn och en siffra och sedan trycker på tummen med det uppåtgående fingret vid pilens mitt?
I skolan fick vi betyg, vem ska poängsätta dina verk idag?
Jag ifrågasätter mitt skrivande varje dag.
Jag får trots allt personlig respons flera gånger i veckan, men så fort mina fingrar når tangenterna kommer de två kommentarerna upp i huvudet.
Vem försöker jag vara? Vem kommer trycka på like? Kommer någon trycka på like? Försöker jag vara någon? Har jag hybris?
Vi talade om hur fantastiskt det skulle vara att vinna 100 miljoner på lotto och resa ett par år.
-ja fast jag spelar aldrig, så det blir svårare då, konstaterade jag efter några djupa suckar med längtans åtrå i rösten.
Jag har haft bloggar i åratal, tusentals läsare, tusentals komplimanger, men jag sätter mig framför datorn och tvekar på min nivå.
Han som sa att jag tyckte jag var förmer, han läser fortfarande min blogg. Han behöver inte, men varför väljer han att fortsätta vara en av mina besökare? Hur kan jag lägga någon vikt vid hans kommentar? Han skriver inte varje dag, han har ingen erfarenhet inom ämnet, han är en helt vanlig reko kille som bor i en förort i skåne, med en negativ åsikt.
Jag fick ingen spellista. Ni ser inte bilderna, ni får inte möjligheten att läsa alla texter.
Ändå så är jag den som erkänner människans brister, hyllar der skandalfyllda livet med de vackra inslagen av positivt leverne. Ni ser mig i klackar på stan och frågar var jag köpt min klänning samtidigt som ni läser om mina tårars fortlöpande framgång på kinderna.
Varför älskar vi misär
kontra lycka?
Är andras misär någons
lycka?
Är någons lycka
andras misär?
Factory girl med framgång och knark, Kate Moss som ”heroinchic”, där vi får världens mest trasiga drog att bli chic? Chic som stilrent trendig? Festivalsmutsig med bajamajor och gammalt smink? Nicole Richie med anorexia och de runda guccibrillornas slutsålda lapp?
Ska jag fortsätta om superfilmen om Ray Charles? Rehab is for quitters t-shirts, no snow no show, skvallertidningarnas slutsålda rubriker med Victoria Beckhams vänstrande skandal-David som ligger med nannyn?
Victorias samarbete med Rock and republic var de hetaste jeansen i 6 månader.
Alla ville ha Jenny Humpreys look i gossip girl när hon blev knarklangare och utslängd på gatan.
Varför säger vi inte att vi gör det, utan låter siffrorna tala för sig själva?
Tanken har aldrig slagit mig, vi konstnärssjälar är verkligen trasiga. Jag har alltid trott att alla är fucked up, någonstans, med någon historia. Men så är det inte. Det är bara det att det jag såg som vardag, är ett trauma i dina ögon. Om jag då kan berätta om mina misstag så att du kan påverkas på något sätt, om ens så i fem minuter när du läser ett stycke, då räcker det för mig.
För jag ser samma siffra imorgon som igår. Men vad ska det spela för roll om så endast en person tycker det är bra?
Jag har inte hybris, har faktiskt aldrig haft, kommer aldrig att ha.
Jag har bara insett att jag
gör något som bara jag
gör, för det finns ingen
annan som skriver
texterna åt mig.
Om det var jag, bara jag som skulle bry mig om spellistan på spotify…
H&M.
Ja, tycka illa om kedjor är en sak men att vara fast, är en annan.
Jag gick in på h&m, såg den mest bedårande kjolen och bestämde mig faktiskt för att prova den.
Jag gillar inte provrum, alls. Men i vilket fall, fördes mina steg ditåt.
Jag kände en molande känsla i magen men jag ignorerade den och steg in i det vidriga lysrörsskenet.
Claustrokänslan trängde sig på och jag kände på mig att något var fel.
Väldigt fel.
Jag provade kjolen, den var URSNYGG, hög i midjan och en riktigt perfekt pennkjol, utan att tveka hade jag bestämt mig för att den bedårande kjolen skulle få följa med mig hem.
Tankarna passerade i huvudet, vad skulle jag ha till, jag föreställde mig hur jag skulle ta på mig mina vanliga kläder efter att ha provat kjolen.
En självklarhet, inte sant?
Jag tar sakta men säkert tag i dragkedjan och ska dra ner den, den är annars omöjlig att dra av sig då den var minimal.
Dragkedjehaspen lossnar.
DEN LOSSNAR. Jaha tänkte jag, dont panic.
men jag får inte ner dragkedjan.
Jag får panik.
Inte nog med att det är ett extremt litet provrum, jag är ensam, jag har en kjol på mig som jag inte får av.
Jag får lust att skrika på hjälp som ett litet barn, TA AV MIG KJOLEN, men vem skulle jag ropa på, tomten?
För just då hade det varit den perfekta julklappen.
Minuterna går, jag drar och pillar med dragkedjan men den e verkligen fast.
Panka schletna, schnekna, jävla h&m, barnarbete och polyesterskit.
Jag ska aldrig mer handla något på h&m.
Ja som sagt människan blir rädd, adrenalinet är påtagligt och efter ca 33 minuter sliter jag sönder kjolen så den ser ut som tre pannband istället för en pennkjol.
I stillhet känner jag befrielsen, det har alltid varit roligt att ta av sig kläderna, men inte så här.
Jag hörde tonerna till Oh Lauras hesa stämma releeeeeese meeee.
Ljuvligt. Jag tog rulltrappan upp och såg för sista gången h&ms glasdörrar säras för min passage.
Mitt 3abonemang på mobilen blev fel, jag ringde tre dagar i rad, olika individer tillsatta sina jobb, efter kvalifikation försökte hjälpa mig.
Inget resultat.
Ingen kunde hjälpa mig.
Tillslut finns det en tjej som tänkte steget längre, hon löste det.
Mailar mig papper, ger mig nummer och ordnar med mitt abonnemangsbyte. Det tar förvisso 4 veckor att få igenom detta, men det hände, tids nog.
Jag skulle skaffa mig e-legitimation.
En fucking e-legitimation.
I en värld där utvecklingens teknik springer snabbare än ljuset som bländar mig om en käftsmäll när jag inser att det är ett helvete som brinner inom mig när jag ska lösa en sådan "simpel" sak.
Namn på bolag, papper, och enkla transaktioner ska ske genom en häckbana bara Tatjana Ledovskaja klarar utan problem.
Men om jag inte heter Tatjana Ledovskaja, vad gör jag då?
Ska jag kliva in på kontoret och prata med vdn på 3 för att få mitt abonnemang?
Ska jag behöva ladda ner tre olika versioner av firefox, för att om du ska ha e-legitimation måste du ha en gammal version?
Måste vi vara eliter själva, i en värld
där jobben fördelas efter
kvalificering?
Förr behövde du betygen.
Idag finns det ingen som kan lösa mina problem när jag ringer.
Men ändå får de jobben.
Det finns få som sköter sitt arbete. För de punkter som står på dagordningen, de är ditt utförande.
Thats it.
Inte konstigt att självmordsiffran i sverige är högst.
Inte konstigt att tjänster och gentjänster mattas ut i en värld där egoismen frontar bibeln.
Har ni fortfarande öppet?
Kunden, den nya, hon som inte sett vår butik frågar efter klockan elva på kvällen.
Javisst säger ja, eller ja, vi har lite kvar att göra men kom in och kika du, vill du ha kaffe eller ramlösa?
ehh ja tack, svarar hon, kikar omkring och väljer att prova en rosa klänning till sin examen.
Jag vet att den inte kommer bli bra, jag låter henne ändå gå in i provrummet.
Jätte fin, säger hon.
Jag ser hennes hållning, hennes utryck, hennes vridna gestalt som vantrivs.
Ja, färgen är fin, men prova den här säger jag till henne och ger henne en klänning på rea.
Hennes blonda hårsvall kommer gå perfekt till den matta siden klänningen, skärningen i ryggen kommer förminska hennes breda axlar och jag vet att hon, liksom jag gärna däljer magen och framhäver nyckelben och byst.
Jag trär försiktigt på en kortare jacka och snörar in henne i en brun scarf som får hennes ögon att lysa. Plötsligt blev hon tre centimeter längre och snurrade som om hon var redo för trolovning och altarets stora dag.
Den rosa klänningen hon skulle använda på sin examensdag skulle bli ett minne blott så fort klockan slagit tolv, den skulle ligga där och damma och framkalla viss nostalgi och dåligt samvete på kontodraget.
Den passade inte henne så jag hittar vad hon behöver.
Varför?
För att det är mitt jobb.
Jag har ingen utbildning i "klädkunskap" eller "styling". Jag har en känsla att förundra och jag kan sortimentet utan och innan.
Jag vet var allt produceras, vilka designers som tidigare varit var och vilken ort de bor i. Jag vet vilken storlek vi har kvar och vilken modell som passar på dig. Jag vet att dessa skorna är de bästa, de passar inte med den klännignen men de är magiska till de shortsen och den tunikan med den jackan över.
for fuck sake.
Denna kunden lät mig göra mitt jobb.
Hon litade på mig för att detta är min arbetsplats och jag förväntas kunna vad som krävs.
Så jag levererar, klockan elva på kvällen med uppgifter upp över öronen, sorteringan, inleveranser, hunger och röksug, planer som gått i stöpet, för att hon ska på examens fest.
Jag har kunder som kommer. Jag bemöter dem med mina randiga strumpor över knäna, en blommig klänning och en luva hängandes på ryggen.
De har inge aning om att min klädsel kostar 25 och tre nollor, de vet inte att det här är såhär jag klär mig för att jag är uttråkad.
De vet inte om att jag blir glad och lycklig över sidenklänningens skira material mot mina lena ben, att luvan skyddar mig från nakenhet och att strumporna får mina ben att bli en "kul grej".
Det kommer in en annan kvinna.
Jag har en kund som dömmer ut plagg efter plagg, idé efter idé. Hennes motivering är hela tiden; på dig kanske, du är ung smal och snärt. När man är gammal kan man inte ha det eller si eller så.
Jag kommer inte ta på henne ett par randiga strumpor, hon är över 55. Men om hon vill kan hon ha en mönstrad klänning med en svart kavaj och ett par svarta stövlar och vara snyggast på gatan.
Men hon låter mig inte.
Hon dömer ut mig för min ålder, vikt och stil.
En tag går, hon vill inte prova vad jag tycker.
Tillslut orkar jag inte.
Jag ger bort henne till min kollega, ger henne min ihopsättning och kunden hoppar in i provrummet för att min kollega ska få fria händer.
En halvtimma går, plötsligt blir provrummen fyllda av kvinnor som vill prova min klänning, storlekarna flyger sinsemellan.
Hon tittar nyfiket ut, provar den.
Kvinnan köper min ihopsättning, blir vansinnigt vacker och går därifrån supernöjd.
Hon visste inte att det var jag. Men om någon är dubbelt så gammal så varsågod, jag litar på dig.
Gång på gång får jag höra om era feta vader, om dallrande armar och hängiga axlar. Om mina snärta ben och smida midja.
Men om du vägde 10 kilo mindre, hade du inte hittat något annat att klanka ner på då?
Jag kände mig lika fet när jag vägde 14 kilo mindre, som jag gör idag. Men det sitter på andra ställen, jag har andra skavanker, saker jag avskyr.
Så antingen låter du mig framhäva dina bättre sidor, eller så fortsäter du predika om något du kan göra åt.
Inte bara fysiskt, det sitter oftast i din bara din hjärna.
Men jag förstår dem.
Jag får aldrig hjälp i butiker.
Expediten säger att de för små byxorna sitter perfekt, vad de inte ser är att dragkedjan inte går att knäppa och jag är nästintill gråtfärdig.
Likaså när jag ringer om mitt abonnemang. Gråtfärdig.
Med ringrostiga fingrar drogs mina fingertoppar över hans rysande hud.
Han skulle inte få mig, inte nu, inte idag, inte imorgon.
Hans hulkningar gjorde mina ögon blanka, mitt hjärta isande och snart visste jag att han skulle ge upp.
Men det gjorde han inte.
Spärren mellan allt-i-allo personen som skulle dela sitt liv med mig, han som gjorde alla rätt, han som älskade hejdlöst.
Men ändå fanns spärren från honom, den där andra, den ringrostiga.
Plötligt kom hans silversmide fram och små små droppar började gjuta mitt järn.
Plötsligt var oljan smord och kvar stod jag med tomma ögon och en förbluffande fallenhet, återigen.
Rädslan darrade i mina knän, ilskan skrek i mina öron, såret i magen blödde och jag visste att kulan han sköt mig med, fortfarande satt fast som diamanten på mitt finger.
Jag var fucking trolovad ett djävulskap jag omedvetet låtit mig själv hamna i.
Michael Patrick King, vem var din
Mr. Big?
Han står i hörnan och förvirrar din värld, hans steg så lätta får dina vingar att fladdra på ryggen och, vad gör du?
Du svävar fram hejdlöst.
Det du inte vet är att ditt fall slår, slår och slår hårdare för varje gång markens verklighet tyds framför dina nu söndertårade ögon.
scccchhhhttttyyy.
Där var loskan jag gurglat upp med all min kraft för att sedan överlåta till dig och ditt vackra ansikte.
Mitt namn var mycket, men jag vill inte ha mer.
Ditt namn var mer, men nu, för mycket.
Vi var mest.
Du, som en jobbig jävla snorloska som aldrig lossnar i min arma hals. En sån rethosta som skiftar i gult och grönt, en sån fyllegubbarna slänger på busshållplatsen när du ser flickan kräkas av walk of shame nästintill. En sån spermieklump med friska vita barn, i ett samlat segment vi snabbt vill avslå dess existens. Som ett dåligt ligg som aldrig vill sluta vara, tiden går och du vill bara att det ska försvinna.
Gudfaderns förstfödda dotter stod på kajen och vinkade.
Leendet så bländande av en salig lyckokonst vi kallade manipulation.
Eller var ögonens gnista, genuina blinkningar som faktiskt utstrålade glädje?
Det vi inte vet har vi inte ont av, när man är ung.
Är det därför allt det där nya införlivar euforiska skrik och bardisk-dans utan skam i kroppen?
Är det därför dem inte kommer in på krogen?
Är det för att de vid 22 års ålder ska behärska sig på ett ställe som är ämnat för grisande skitungar?
Vad är krogen? Vad är sprit, musik och dans i en värld där folk behärskar sig med skam och tillbakahållsamhet?
Vad är hångel mot väggen när världen omkring snurrar med prismans reflektion i hörnet?
När världen står still och
hjärtat jublar efter
skrattanfall som avlöser
varanndra i en takt jag
kallar rapido.
Vad är dagar med skam?
Vad är stunder utan liv?
Vem är du som skäms, och varför?
För vem lever du med ånger i kroppen?
Jag började fundera på människans underliggande fasor.
Vad är det värsta som kan hända största delen av ditt liv, din vardag?
Att inte vara Hilton- status-störst? Obahma-bäst och inte vara lika vackert värderad som Jennifer Lopezs ass? Att inte leva som Joakim Von Anka och hångla med trådsmala fjortonåringar med nysignerade 3 års kontrakt på Elite? Att inte leverera skämt som på Pappi Rauls debut?
Det är en solsidan effekt.
För att dela situationen itu och dela upp den i kategorier hänvisar jag denna situationen till PAR-LIV så att ni så konkret så möjligt ska förstå vad jag menar.
Martina och Fredrik har egenritad arkitektvilla, största grillen och vackraste ungarna. Klas och Elisabeth har smartaste barnen, kvällssol och B&O system ända ut i gäststugan. Per och Pernilla klingar snyggt ihop och har inga barn och därmed tid över med äventyrsresor, spaweekends, shopping och massa sex.
För att matematisk gå in på det här vill Martina ha det hon saknar, det vill säga det Elisabeth och Pernilla har.
Egenritad arkitektvilla,
största grillen och
vackraste ungarna +
smartaste barnen,
kvällssol och B&O system
ända ut i gäststugan men
också hinna med
äventyrsresor,
spa-weekends, shopping och
massa sex.
Vad jag menar är att ni tycker kanske inte att ni har något speciellt, men ändå så finns det något hos dig som någon annan vill ha. Men varför vill du i din tur ha något någon annan har när du inte ens hinner uppleva det du själv har?
Vad vill du ha?
Vem vill du vara?
Du är, thats it.
Gudfaderns förstfödda dotter står på kajen med ett leende på läpparna, solslitet saltvattens hår, barfota med trasiga shorts och en sidenkjorta köpt 1989.
Hon är ingenting i sina egna ögon.
Hon har ingenting att erbjuda.
Hon tänder en cigarett och säger någonting så att du skrattar.
Det räcker så, för hon behöver inte vara något annat.
Jag hatar Jack Johnson, fullkomligt hatar, avskyr, önskar stundvis att jag var döv, att världen var knäpptyst när trekanten nuddar djns fingerspets.
Jag älskar sand, Oscar och solen.
Så jag måste gå ner till stranden, så jag slipper jackjäveln som matas ofrivilligt varje morgon klockan tio.
Mina I-landsproblem känns ganska befogade, det finns inget annat att fundera över här.
Kanske berättar sen, men vill ni veta? Egentligen? Jag hade inte velat läsa om mina semesterminnen, faktiskt. Tycker det är pisstråkigt med semesterbilder på folks bloggar, människor man inte vet vilka det är står och flinar emot en som nått jävla fån med en vodkatini i handen.
Men de främmande killarna här dricker inte vodkatinis, de får cola om de är snälla, så de får vara med här.
Djurrättsalliansen i Göteborg är sporrad. Efter att GP skrev om aktivisternas upptåg mot butiken Andreassons som säljer päls, har dem stått utanför varje dag.
Varje dag.
De har nu stängt igen Andreassons päls efter att vid flertalet tillfällen fått glasrutorna i hemmet krossade.
Jag vaknade upp till ett sådant slag i magen.
Med Hitlers samverkan i människans hjärna, som skapar handlingar med konsekventa upptåg för sin åsikt. Sitt tycke - sin vilja är den rätta. Vad gick så fantastiskt snett?
Hur andra människor kan stena eller kasta sten på människor för sitt ursprung, sina utfärdanden eller för sina arbeten.
I vilken tid dömer vi ut människans leverbröd?
"Det ger oss kraft att fortsätta bearbeta de andra pälsaffärerna i Göteborg".
Terroristjävlar.
Djurrättsaktivisternas brutala uppdåd, djurens lika värde annonseras och snart står harryboy och säljer lotter i kassan på ICA. Vi köper kläder av tuppar och vi läser romaner skrivna av grisar. Nej, djuren och människor har inget lika värde.
Det som att påstå att Hitler hade fel med sina brutala uppdåd, för att sedan tatuera hakkors på högerarmen. Varför?
För ni kastar sten i glashuset på fel adress.
Plakat med bilder på hur djur vandaliseras i gaskammare och föds för ett ändamål, slakt.
Ja, vi lever i en värld styrd av hieraki, inofficiell såsom officiell.
Men menar man på att alla djur gasas till döds? Menar stenkastarna att Andreassons päls har små burar på lagret med genmodifierade chinchillor?
Vad i helvete vet ni? Vem fan ger er rätten att krossa glas hos familjer när djur inte får bo i bur?
För hur lever du när du vet att det kan
komma någon smygande om natten?
I en fucking jävla skräckbur.
Ska ni ställa er i köttdisken på Ica Focus också? För att människor ska överleva efter behovet av protein? Eller ska ni kötta i er sojakorven som är en hälsofara för tusentals brasilienare? Har ni någon aning om vad ni egentligen står för? Vilka besprutningsmedel som odlarna ofrivilligt inhalerar.
Stackars grisen, stackars grisen, människor dör, männinskor blir deprimerade, människor går i konkurs, stackars grisen, stackars grisen.
Ska ni ställa er på sportlife och stena löparna på bandet? Har du tänkt på hur mycket koldioxid dessa maskiner det har kostat miljön? Hur ekosystem har rubbats efter att försurat vatten har utplånat grundstenarna i näringskedjan?
Hur de stackars små djuren badar i skit.
Hur detta expanderar och utrotar näringskedjan underifrån? Är inte det att döda?
Men var inte människor och djur lika värda? Men djur och djur har de en hieraki? Eller hur var det?
Men ni fokuserar på annat.
Ni åker hem till familjen som gör det mest naturliga sedan urminnes tider, låter människan bära päls.
Tillsammans med sina andra ensamma utbölingar från samhället drar de sin "tro", sin "åsikt" så långt att de skrämmer familjer om nätterna.
Jag har alltid förespråkat om huruvida människan kan hamna i en sådan grupp. Jag klandrar de ej, de vill också vara "med" någonstans.
Men nu är jag arg, så inhelvete djävulusiskt förbannad.
Vi människor har några attribut som ska fullföljas.
Vi ska äta mat.
Vi ska vara varma om vintern.
Vi ska föröka oss.
Vad tror ni de gjorde på stenåldern innan de insåg att man kan äta det slaktade djuret? Man frös, man var naken, man bar päls. Jag kan dra det ännu längre, lille aktivist. För ja, just ni är så små i mina ögon.
Ni är resultatet av en långt avlande från den härstammande handlingen av Hitler.
Vet ni vad aktivisterna tycker?
De tycker att polyesterjackan på h&m är ett alternativ.
Vet du vad aktivisten tycker?
De tycker att kinesiska barn från åldern 5 ska sitta i fabriker.
Vet du vad aktivisten tycker?
De tycker att det är ett alternativ att andas in ångorna och få vanskapta ryggar efter 20 timamrs pass i omänsklig ställning.
Vet du vad aktivisten tycker?
De tycker att det är naturligt.
Aktivisterna strider mot den mänskliga näringskedjan, Att dem inte hoppar in i en svinstia och bötar med de andra svinen, om vi nu är så "lika värda".
Att dem inte åker till barnen i Afrika och tar bort kycklingbiten från de utmärglade barnens läppar.
Att dem inte förintar hela jorden för allt vi människor orsakar.
Att dem slutar äta sina grönsaker från jordens resurser, stackars maskarna skriker jag när de plötsligt får se sina morrötter slukas upp i aktivisterns sabeltandade mun.
Om alla skulle vara som de 36000 djurrättsaktivister i vårt land skulle det se ut såhär.
Ingen skulle våga äta,ingen skulle våga träna, ingen skulle arbeta, ingen skulle leva ett liv som inte på något vis skadade någon annan.
Men det fungerar inte så, se sanningen i vitögat, vi lever på varandra.
Men om djurrättsaktivisterna fick välja, så skulle vi alla plaska omkring i en pöl med skit med alla andra djur som nu hade övertaget om jorden.
Det är inte okej att döda djuret för sitt kött men det är inte heller okej att döda djuret för sin päls. Men bra, då lever vi en samverkan mellan djur och människor i fullständig harmoni.
Det fungerar inte så, likväl som att metoderna kan överses med diverse elchocker och ihjälgasningar. Djuren lider en stund innan ändamålet till födseln resulteras.
Men djurrättsaktivisterna tycker ändå att det är bättre med kinesiska barn som lider varje dag, för att göra fuskpäls. De tycker att det är humant att trakassera en stad genom att krossa rutor på hemadressen hos de som försörjer sig. Att de använder attentaten för att skrämma andra butiker som en efter en lovar att inte lägga djurens hud i en påse mot betalning.
Jag undrar hur de har råd att demonstrera i 30 dagar.
